Mina grabbar
Jag blir stumm av beundran över hur mycket man kan älska sina barn. Även om dom gör mig tokig ibland (ganska ofta 😉) så finns inget som slår kärleken till dom. Fantastiska små perfekta människor som jag och Patrik har skapat. Jag kan se på dom hur länge som helst, dom är det finaste jag någonsin sett i hela mitt liv. Jag
Älskar att prata med och lyssna på dom när dom berättar om sin dag och om sina fantasier. Deras genuina renhet och ärlighet är fantastiskt. Dessa älskade än oförstörda människor. Att bara se deras glädje över något eller höra dessa rena glada lyckliga skratt gör mig så lycklig i hjärtat. Men med att älska följer oxå en oro och rädsla. Rädslan över att det ska hända dom något är så orväckande tung att bära. Ibland måste jag gå in i deras rum och bara lyssna om dom andas och lever när dom sover. Jag vill att dom ska vara lyckliga och trygga genom livet. Jag hoppas att vi lyckats ge dom detta, jag hoppas dom känner sig sedda och älskade av oss, jag hoppas att vi lyckas uppfostra dom till bra och förnuftiga människor.
