Rogivande
Det är egentligen väldigt skönt att bara lyssna på tystnaden. Det är strömavbrott här till kl 03.00. Allt är bara tyst i huset. Ingen fläkt som surrar inget kylskåp eller dator som brummar. Tyst så tyst, känns som bommul för öronen, så skönt. Det jag hör är ju fåglarna och regnet utanför, men fåglarna är ändå ovanligt tysta och regnet så
Stilla. Hoppas inte barnen vaknar och blir rädda när deras nattlampor är släckta bara.
Jag har glömt att tystnaden är så skön. När jag var yngre brukade jag älska att lyssna på tystnaden, för även tystnaden låter eller kanske mer känns inom kroppen på något vis. Jag saknar det där, saknar att kunna stanna upp i vardagen och bara se det vackra i omgivningarna, ja att bara lyssna och se och glömma alla sorger och måsten. Känna lycka över allt det vackra.
Minns speciellt en gång då jag gick omkring på hembyggdsområdet i storuman. Jag hoppade ut på en sten en bit ute i vattnet och satte mig där och såg på när solen gick ner, det var sommar och varmt. Två svanar simmade sakta där ute på sjön som var omgiven av små mjuka kullar av träd, små rosa moln som sedan blev mer och mer guldigt orange ju mer solen sjönk. En makalös syn, där och då var jag sprängfylld av lycka...
Jag måste hitta tillbaka till dom där stunderna, de va längesedan jag tog mig tid till det.
